Dykning
Dykning är en aktivitet där en människa håller sig under vatten. Fridykning sker utan andningsgas men kan innebära andra hjälpmedel. Apparatdykning sker med dykapparat och andningsgas.Dykapparat innebär oftast en flaska med komprimerad luft som dykaren andas genom en regulator. När man andas luften ut i vatten genom regulatorn, ser man ett 'bubbelmoln'. Det finns också apparater med så kallad slutet system. Det släpper inte ut restgasen till omgivningen, så återanvänds gasen efter att koldioxid har filtrerats bort och syre tillförts för att hålla syrenivån på rätt nivå. Slutet system möjliggör längre dykning men är mer komplex och kräver mer exakt underhåll och speciell träning. Det finns även ytluftsystem, använda oftast av professionnella dykare.
Om dykaren stiger upp för snabbt efter djupdykning, är det möjligt att gaser, särskilt kväve, övergår i fri form i kroppens vävnader och bildar fria bubblor som kan blockera blodflödet när trycksänkningen går för fort. Det kallas tryckfallssjuka eller dykarsjuka. Det är sällskynt i sportdykning.
Fridykning
Fridykning har varit en professionnell aktivitet skärskilt för pärl- och svampdykare, idag är det allt mer populär idrottsgren. Det är möjligt att råka tryckfallssjuka även i fridykning om du stiger upp tillräckligt snabbt. Även om det inte finns mycket kväve i lungor, trycket orsakar att det löses i blodet till viss grad. På stora djup har kväve tid att ackumulera i blodet så att det finns en risk för tryckfallssjuka. Glöm inte drunkningsrisken och dyk aldrig ensam.I fridykning kan man tävla och sätta rekord i många olika kategorier: t.ex. dynamisk APNEA (simma så långt som möjligt under vattnet), konstant vikt (simma så djupt som möjligt), statisk APNEA (hålla andan så länge som möjligt och ligger samtidigt stilla i vattnet). Ytterligare finns det många typer av vertikal fridykning där man använder olika hjälpmedel, man tävlar inte i alla.
Utrustning
I apparatdykning använder man dykflaskor fyllda med komprimerad luft som dykaren andas genom en regulator.Dykare använder nästan altid so kallad basutrustning, som innebär dykmasker, snorklar och fenor. Utöver basutrustningen och en dykdräkt, apparatdykare kan ha knivar, olika lampor, orienteringsutrustning, djupindikatorer och dykdatorer.
För att reglera flytkraft, dykare använder dykvästar (Buoyancy Control Device, BCD) som kan blåsas upp eller tömmas på luft efter behov. Dykare vill ha så neutral flytkraft som möjligt så att de inte flyter eller sjunker. Så är det lätt och bekvämt att vara undet vattnet, och mer ekonomisk när det gäller gaskonsumtion. Ofta behöver man kompensera den positiva flytkraften med blyvikter som fästs antingen på ett bälte eller på en dykväst. Flytkraften kan regleras även med torrdräkter.
Dräkter
Dykare använder våtdräkter eller torrdräkter på olika tjockleker, beroende på vattentemperatur. Skillnaden mellan våtdräkt och torrdräkt är att i torrdräkt kan nästan inget vatten komma in i kostym, samtidigt som våtdräkter tillåta ett tunt lager av vatten för att krypa in.Våtdräktens isoleringsförmåga grundar sig på ett tunt, stabilt lager av vatten mellan dräkten och huden, på kroppsvärme som värmer vattnet, och på dräktens isolerande neoprenyta.
Isolering hos torrdräkter baserar sig på luften och på termiska underdräkter. I extrema förhållanden kan man fylla torrdräkten med argon. Det har mindre värmeledningsförmåga än luft, håller kroppen värm längre.
Det finns också torrdräkter av neopren. Fördelen med dessa är den isolerande ytan: man behöver färre kläder under dem än man behöver under klassiska gummi- och nylondräkter, och de är mer passande och smidiga. Nackdelen är att neopren trycks ihop ju djupare man går, vilket som minskar isolerande förmågan. Neoprendräkter är också tyngre än klassiska torrdräkter, men det spelar ingen roll i vattnet.